>>The Infinite Mass Experience

>>Jag är väl ingen apa heller? hör jag mig själv fråga Amir Chamdin, som sitter bredvid mig med sin öl och vill sjunka genom golvet.
”Vilka är vi egentligen, Stina?” frågar han gravallvarligt och ser in i mina alldeles för stora och vilda pupiller.
”Är du galen?” skriker jag. Och nu har jag vaknat till ordentligt.
”Skärp till dig nu för helvete!” fortsätter jag och skjuter armbågen i sidan på honom.
Ingen reaktion. Han klappar mig på låret.
”Hörru, stila dig”, fräser jag.
Han förblir tyst så jag fortsätter:
”Försök inte med mig och sitt inte där som en fjant och låtsas att du inget vet.”
”Det var du som ville gå på Öst 100, det är du som alltid vill på Fasching, alltid dom där hip hop festerna och skatefesterna och vem annan än mig ska du släpa med mig ut i förorterna på dom där knastertorra efterfesterna där det inte ens finns benzos, bara smuggelsprit och pinsamt kass musik och Bob Marley flaggor på väggarna.
Det är pinsamt! Hör du det? Pinsamt! Och du spelar i Infinte Mass och jag trodde du var nån, hade ett crew, en VIP lounge på varenda klubb värd namnet i STHLM.
Och så sitter vi i Fittja eller Rågsved efter en evighet på nån sliten blåbuss och röker och dricker polsk vodka utan ens nåt att blanda den med och du frågar varför jag ser sur ut??? Jesus Amir.”
Amir Chamdin. Han älskar mig för att jag ger honom det som ingen annan pallar ge: nattligt sällskap. Vi träffades på Medborgarplatsen, vid greken, en av de sista nätterna på MONDO. Någonsin. Vi åt gyros. Och jag vet inte . Han tyckte om mitt Malmöitiska sken. Han tyckte om ljuset i mina ögon, den busiga blicken, min klänning, stövlarna. Och mina vresiga kommentarer om snögloppet.

Han drog med mig uppför Götgatan. Tre, fyra på morgonen, fortfarande blått ljus över staden. Och vi gick hela Hornsgatan upp och han höll mig varmt i handen och vi kom fram till nån lägenhet som jag tror var hans. Och det var madrass på golvet och vattenpipa och hemmagjord chai och behaglig musik och rökelse.
Jag öppnade min väska med svarta tofsar och tömde ut allt pulver som fanns kvar i min red ribbon bag på en CDskiva. [Infinite Mass såklart]
Och vi satt på hans säng och gick igenom innehållet i ett smyckeskrin som var hans lillasysters. (Letade efter ett foliepaket meth han påstod sig ha gömt där. Det fanns naturligtvis inte någonstans.)

Och han berättade allt om sitt liv och jag berättade ingenting om mitt.
Och efter några linor av mitt malmöitiska supertjack blev han översnäll och skämde bort mig med ord och kyssar, flätade ihop sina fingrar i mina loch lovade mig ett bättre liv. En bättre framtid. A better tomorrow.

Ett bättre liv för mig. Vill ni höra? Det är fler solnedgångar, fler stränder, fler skratt, fler fina människor som lägger sig i mitt knä, blundar och viskar att dom trivs hos mig. Det är fler vänner som bara finns där, osminkade, och sover tillsammans med mig eller vandrar genom stockholmsnatten i tystnad.
Som vågar säga vad dom tycker och tänker och lämnar kvar någon av sina ägodelar hemma hos mig för att dom vill komma tillbaka.
Som äter middag hos mig, som sover över. Som vågar säga sanningen. Som inte blir konstiga för att jag knarkar. Som jag kan säga sanningen till.
Som vågar hälsa på mig när jag gråtande ligger i ett hörn i ett rum på psyket och frågar vilken årstid det är.
Ja, jag har en sån vän. Hon är från Malmö som jag och bor i Stockholm som jag.
[Aurora, även kallad Pernilla]
Men jag vill ha flera.

Och jag har Amir Chamdin.
Mer av dom där knastertorra efterfesterna där det inte ens finns benzos, bara smuggelsprit och pinsamt kass musik och Bob Marley flaggor på väggarna.
Mer clearwood, ”Du kan lita på mig, Stina” och mixade drinkar med nåt extra från jukeboxen. Fläta ihop dina fingrar med mina. The Infinite Mass. Jag älskar dig.

>>Stomp through a Japanese crib with muddy shoes on

Shopping at Macy's, pissing in cologne bottles
Getting on a runway, drop-kicking supermodels
Smacking up vegetarians with hamburger patties
Tell an animal activist that I killed Lassie
Pimp through a hindu temple with a leather suit on
Stomp through a Japanese crib with muddy shoes on
In hospitals playing concentration with Alhzeimer's patients
Sleeping under the stars dreaming that I'm loved