>>The Infinite Mass Experience

>>Jag är väl ingen apa heller? hör jag mig själv fråga Amir Chamdin, som sitter bredvid mig med sin öl och vill sjunka genom golvet.
”Vilka är vi egentligen, Stina?” frågar han gravallvarligt och ser in i mina alldeles för stora och vilda pupiller.
”Är du galen?” skriker jag. Och nu har jag vaknat till ordentligt.
”Skärp till dig nu för helvete!” fortsätter jag och skjuter armbågen i sidan på honom.
Ingen reaktion. Han klappar mig på låret.
”Hörru, stila dig”, fräser jag.
Han förblir tyst så jag fortsätter:
”Försök inte med mig och sitt inte där som en fjant och låtsas att du inget vet.”
”Det var du som ville gå på Öst 100, det är du som alltid vill på Fasching, alltid dom där hip hop festerna och skatefesterna och vem annan än mig ska du släpa med mig ut i förorterna på dom där knastertorra efterfesterna där det inte ens finns benzos, bara smuggelsprit och pinsamt kass musik och Bob Marley flaggor på väggarna.
Det är pinsamt! Hör du det? Pinsamt! Och du spelar i Infinte Mass och jag trodde du var nån, hade ett crew, en VIP lounge på varenda klubb värd namnet i STHLM.
Och så sitter vi i Fittja eller Rågsved efter en evighet på nån sliten blåbuss och röker och dricker polsk vodka utan ens nåt att blanda den med och du frågar varför jag ser sur ut??? Jesus Amir.”
Amir Chamdin. Han älskar mig för att jag ger honom det som ingen annan pallar ge: nattligt sällskap. Vi träffades på Medborgarplatsen, vid greken, en av de sista nätterna på MONDO. Någonsin. Vi åt gyros. Och jag vet inte . Han tyckte om mitt Malmöitiska sken. Han tyckte om ljuset i mina ögon, den busiga blicken, min klänning, stövlarna. Och mina vresiga kommentarer om snögloppet.

Han drog med mig uppför Götgatan. Tre, fyra på morgonen, fortfarande blått ljus över staden. Och vi gick hela Hornsgatan upp och han höll mig varmt i handen och vi kom fram till nån lägenhet som jag tror var hans. Och det var madrass på golvet och vattenpipa och hemmagjord chai och behaglig musik och rökelse.
Jag öppnade min väska med svarta tofsar och tömde ut allt pulver som fanns kvar i min red ribbon bag på en CDskiva. [Infinite Mass såklart]
Och vi satt på hans säng och gick igenom innehållet i ett smyckeskrin som var hans lillasysters. (Letade efter ett foliepaket meth han påstod sig ha gömt där. Det fanns naturligtvis inte någonstans.)

Och han berättade allt om sitt liv och jag berättade ingenting om mitt.
Och efter några linor av mitt malmöitiska supertjack blev han översnäll och skämde bort mig med ord och kyssar, flätade ihop sina fingrar i mina loch lovade mig ett bättre liv. En bättre framtid. A better tomorrow.

Ett bättre liv för mig. Vill ni höra? Det är fler solnedgångar, fler stränder, fler skratt, fler fina människor som lägger sig i mitt knä, blundar och viskar att dom trivs hos mig. Det är fler vänner som bara finns där, osminkade, och sover tillsammans med mig eller vandrar genom stockholmsnatten i tystnad.
Som vågar säga vad dom tycker och tänker och lämnar kvar någon av sina ägodelar hemma hos mig för att dom vill komma tillbaka.
Som äter middag hos mig, som sover över. Som vågar säga sanningen. Som inte blir konstiga för att jag knarkar. Som jag kan säga sanningen till.
Som vågar hälsa på mig när jag gråtande ligger i ett hörn i ett rum på psyket och frågar vilken årstid det är.
Ja, jag har en sån vän. Hon är från Malmö som jag och bor i Stockholm som jag.
[Aurora, även kallad Pernilla]
Men jag vill ha flera.

Och jag har Amir Chamdin.
Mer av dom där knastertorra efterfesterna där det inte ens finns benzos, bara smuggelsprit och pinsamt kass musik och Bob Marley flaggor på väggarna.
Mer clearwood, ”Du kan lita på mig, Stina” och mixade drinkar med nåt extra från jukeboxen. Fläta ihop dina fingrar med mina. The Infinite Mass. Jag älskar dig.

>>Stomp through a Japanese crib with muddy shoes on

Shopping at Macy's, pissing in cologne bottles
Getting on a runway, drop-kicking supermodels
Smacking up vegetarians with hamburger patties
Tell an animal activist that I killed Lassie
Pimp through a hindu temple with a leather suit on
Stomp through a Japanese crib with muddy shoes on
In hospitals playing concentration with Alhzeimer's patients
Sleeping under the stars dreaming that I'm loved

>>Den mosade himlen

Ljuset är på väg tillbaka.
Längtar efter att få sitta i ditt fönster i solnedgången, titta ut över havet, stranden, träden. Den mosade himlen. Och se djuren. Som fortfarande dröjer sig kvar i vattenbrynet.
Och jag låtsas att vi är där nu.

Vi är många som längtar efter kärlek. Om alla vi längtande skulle samlas runt en stor brasa på en strand i Brasilien eller Kambodja, skulle vi kunna ge varandra så mycket kärlek.
Någonstans - i en annan dimension - gör vi det. Just nu.

Jag smakar på känslan av att inte ha någon vid min sida.
Det har varit såhär så länge nu att jag inte längre kan föreställa mig hur det kommer att bli den dagen när jag ser tillbaka på allt tillsammans med någon. Kanske kommer den här perioden att vara en vacker tid när jag fick möjlighet att resa in i mig själv och komma fram till det som jag vill mest av allt.

Så mycket som har hänt här.
Ett jobb vilar i mina kupade händer.
Ett jobb som kan bli mitt. Kommer att ha en lägenhet, ett hem. Ett riktigt jobb. En bra lön. Och jag kommer att bo i Stockholm. Kan inte riktigt greppa det.

Just nu vilar mina händer över sammetstavlan som är mitt liv.
Jag känner efter.
Värme.

CRASH. You think you know who you are. You have no idea.

>>Ibland säger det CRASH och man landar mitt i evigheten & livet.
En soft onsdag en vanlig vecka utan pengar.
Jag sitter här, full av liv men tom på idéer. Har sökt två ganska feta jobb i STHLM, haft besök av en 21-årig kiddo som var på en helt annan level.
Och jag har varit på bio. Flera gånger.

Först såg jag CRASH. (Om du inte har sett den: se den.)

CRASH. You think you know who you are. You have no idea.
[Several characters of different racial backgrounds collide in one incident, The different stereotypes society has created for those backgrounds affect their judgment, beliefs and actions, This in turn causes problems for each of them.
Several stories interweave during two days in Los Angeles involving a collection of inter-related characters, a black police detective with a drugged out mother and a thieving younger brother, two car thieves who are constantly theorizing on society and race, the distracted district attorney and his irritated and pampered wife, a racist veteran cop (caring for a sick father at home) who disgusts his more idealistic younger partner, a successful black Hollywood director and his wife who must deal with racist cop, a Persian-immigrant father who buys a gun to protect his shop, a Hispanic locksmith and his young daughter who is afraid of bullets, and more.]
Mycket har hänt sen sist. Jag har sökt två jobb. Jag har varit ute en antal nätter på samma klubb [Moatjé] i STHLM . Jag har mixat substanser. Jag har dansat.
Skaffade lite narkotikaklassade läkemedel. Träffade en kvinnlig läkare angående min ämnesomsättning (min sköldkörtel är ur funktion).
Lyckades få henne att skriva ut 25st Sobril 15mg. Och trettio stycken (30) Stilnoct.
I sin starkaste form.
Jag cashade ut hela drug paketet på närmaste apotek direkt efter besöket. Några dagar senare provkörde jag varorna med önskad effekt. Åkte in till STHLM och softade omkring på söder. Shoppade, drack öl & såg film.
Amazed. Att punda en hel dag på piller är som att få gå före i kön. Du glider omkring, glider. Verkligen. Du kan göra exakt vad du vill. Allt känns mjukt. Och du gör det.
Slussen: Jag gick tätt efter en snubbe genom spärrarna av glas, plankade snyggt tätt bakom honom.
Han var fin. Jag sa: >>Vi hör ihop du och jag.
Han stirrade chockat på mig flera sekunder. Jag log mitt bomullsleende.
Han tänkte: >>She’s either high. Or crazy. Or both.
Dagarna här på min skola är som pastrami. Det är segt och svårt att hålla isär begreppen. Allt liksom fastnar i varandra. Klibbar sig fast. Som ett pussel man måste lägga varje morgon. Hur ska jag få det här att gå ihop? Hur ska jag få mina sömnvanor att passa ihop med det här morgontåget jag måste ta varje dag?
Gå till skolan, följa med på lektioner. Fika, le, se vacker ut, dra håret bakom öronen. Läsa alla böcker, sitta i samtal. Träffa psykologen. Vara social. Fixa lunch tillsammans med Aurora. Lyssna. Le. Gå på seminarium. Säga nåt smart.
När jag kommer hem: Sätt på lite släpig musik. Öppna pundarlådan som står gömd under sängen, ta fram en bit brunt, skär loss, rosta tobak, mecka jointen, swisch swisch. Puffa och landa - befrielse.
Allt klickar. Mina synapser i hjärnan hela tiden fortare. När killen som kallas Jonk kom hit trodde jag att verkligheten skulle bli lättare, mer skön och hip hop och att vi skulle ligga på rygg på min madrass och titta på stjärnorna och viska till varandra, dricka bärs, puffa och bli höga. Istället valde han en helt annan kanal för sina känslor. Han var på en helt annan level. Jag kan inte ens få in den våglängden. Vem har drogat sönder mitt känsloliv när jag inte såg på?
Kvällarna på Maoatjé blir fler, men när klockan är runt o3 börjar alla se sig om efter nattsällskap. Och det handlar inte om att dricka whiskey och spela poker. Jag pallar inte. Min girl homie P. pallar inte hon heller. Vi drar hem. Nattbussen och flera timmar senare. Min och P’s egen efterfest med DVD maraton, cherry coke & choklad.
Och de sista flaskorna bärs.

>>Yee-haw

>>Yesterday I started my brand new super life.
Jag var och tränade på e2, som nu byter namn till S.A.T.S.
Styrketränade. Solade. Fantastico.
Gick till ICA och köpte massor av nyttig mat. Tre olika sorters juicer, broccoli, ekologiskt ris och tomater. Gick hem och åt nyttigt.

Såg >>Clueless med Brittany Murphy. Hon var ung och hysterisk. Otroligt vad den människan blivit vacker.
Träffade Andy. Vi pratade lite. Slötittade på LA Confidential.
Jag gick upp till mig och somnade efter Medium.
Jag drömmer mycket. Det handlar om mina systrar, katter som jag måste ta hand om. Och gamla miljöer.

I övrigt var det längesen mitt liv var såhär slow. Igår funderade jag på att gå på >>Monday bar & freaka ut.
Men då skulle jag bara wastea den minimala cashen jag har att leva på. Så jag avstod.

Sund och smart. På måndag börjar skolan. Jag försöker att inte tänka eller känna så mycket just nu. En dag i taget. Så lite som möjligt. Lyssnar på musik, läser, skriver, dricker kaffe/chai, tänker. Tar det easy.

Tre dagar till av det här. Sedan tillbaka i rytmen.
Yee-haw.

[aem'kei]

Det är så kallt att man inte vill gå ut. Dricker latte och skriver texter och går nästan inte ut.
Känns som minus tjugo där ute men det kanske är minus tio.
Jag är på folkhögskolan där jag pluggar.
Jag gör skisser, små konstverk i betong och street som jag ramar in och hänger upp.
Jag tvättar.

Nyss hemkommen från Malmö. Vi drack champagne och väntade på tolvslaget.
Jag stod på dansgolvet och rörde mig till basen när nyåret slog över till 2oo6.
Släppte taget om all ångest. Orkar inte hålla fast vid negativa tankar.
Det ger ändå ingenting.

Det var längesen jag var såhär mycket singel.
Jag har ingen lust att träffa någon. Om jag ändå skulle hamna i situationer där det skulle kunna bli något, så ryggar jag tillbaka och drar mig undan för mig själv.
Just nu isolerar jag mig med kaffe och böcker och försöker räkna ut hur det kommer att bli att vara jag i framtiden. Jag har inga svar.

Jag har precis konstaterat att Malmö inte är någon naturlig hemstad för mig längre. Vännerna som jag var så tight med har gått vidare. Och jag har bytt perspektiv.

Super Monkey Ball Deluxe

It's some of the first days of a new year.
Tillbaka i STHLM i ett snö och en kyla som inte är av denna världen.
Det nya året kräver samvete, bättre tankar, renare kost och allt det där.
Jag isolerar mig med kaffe, pockets och Wasted Cole.

Det är jag och Jessi James. Och Wasted Cole bor i sitt hus I Dallas och skriver i min gästbok:
>>Det är helt ok att du kommer hit & hälsar på men det är 45 grader varmt och man kan inte göra nånting utom ligga på sängen i fläkten från AC och chilla bara. Helt utslagen.
Oh! Saken är biff; I save all my cash for a trip to Dallas.

Det här Malmöäventyret tog en del på krafterna. Alltid samma hype med nyår och jag lyckades inte hålla balansen den här gången heller.

Afterglow. Jag tänker att nu får det bli annorlunda.

Det är här jag måste vara nu. Det här är Apans år. Apan ska ge mig av sin magiska kraft under det här året och ni ska få se på underverk.
Den här kvinnan kan när hon vill och nu ska ingenting få stoppa mig.