CRASH. You think you know who you are. You have no idea.

>>Ibland säger det CRASH och man landar mitt i evigheten & livet.
En soft onsdag en vanlig vecka utan pengar.
Jag sitter här, full av liv men tom på idéer. Har sökt två ganska feta jobb i STHLM, haft besök av en 21-årig kiddo som var på en helt annan level.
Och jag har varit på bio. Flera gånger.

Först såg jag CRASH. (Om du inte har sett den: se den.)

CRASH. You think you know who you are. You have no idea.
[Several characters of different racial backgrounds collide in one incident, The different stereotypes society has created for those backgrounds affect their judgment, beliefs and actions, This in turn causes problems for each of them.
Several stories interweave during two days in Los Angeles involving a collection of inter-related characters, a black police detective with a drugged out mother and a thieving younger brother, two car thieves who are constantly theorizing on society and race, the distracted district attorney and his irritated and pampered wife, a racist veteran cop (caring for a sick father at home) who disgusts his more idealistic younger partner, a successful black Hollywood director and his wife who must deal with racist cop, a Persian-immigrant father who buys a gun to protect his shop, a Hispanic locksmith and his young daughter who is afraid of bullets, and more.]
Mycket har hänt sen sist. Jag har sökt två jobb. Jag har varit ute en antal nätter på samma klubb [Moatjé] i STHLM . Jag har mixat substanser. Jag har dansat.
Skaffade lite narkotikaklassade läkemedel. Träffade en kvinnlig läkare angående min ämnesomsättning (min sköldkörtel är ur funktion).
Lyckades få henne att skriva ut 25st Sobril 15mg. Och trettio stycken (30) Stilnoct.
I sin starkaste form.
Jag cashade ut hela drug paketet på närmaste apotek direkt efter besöket. Några dagar senare provkörde jag varorna med önskad effekt. Åkte in till STHLM och softade omkring på söder. Shoppade, drack öl & såg film.
Amazed. Att punda en hel dag på piller är som att få gå före i kön. Du glider omkring, glider. Verkligen. Du kan göra exakt vad du vill. Allt känns mjukt. Och du gör det.
Slussen: Jag gick tätt efter en snubbe genom spärrarna av glas, plankade snyggt tätt bakom honom.
Han var fin. Jag sa: >>Vi hör ihop du och jag.
Han stirrade chockat på mig flera sekunder. Jag log mitt bomullsleende.
Han tänkte: >>She’s either high. Or crazy. Or both.
Dagarna här på min skola är som pastrami. Det är segt och svårt att hålla isär begreppen. Allt liksom fastnar i varandra. Klibbar sig fast. Som ett pussel man måste lägga varje morgon. Hur ska jag få det här att gå ihop? Hur ska jag få mina sömnvanor att passa ihop med det här morgontåget jag måste ta varje dag?
Gå till skolan, följa med på lektioner. Fika, le, se vacker ut, dra håret bakom öronen. Läsa alla böcker, sitta i samtal. Träffa psykologen. Vara social. Fixa lunch tillsammans med Aurora. Lyssna. Le. Gå på seminarium. Säga nåt smart.
När jag kommer hem: Sätt på lite släpig musik. Öppna pundarlådan som står gömd under sängen, ta fram en bit brunt, skär loss, rosta tobak, mecka jointen, swisch swisch. Puffa och landa - befrielse.
Allt klickar. Mina synapser i hjärnan hela tiden fortare. När killen som kallas Jonk kom hit trodde jag att verkligheten skulle bli lättare, mer skön och hip hop och att vi skulle ligga på rygg på min madrass och titta på stjärnorna och viska till varandra, dricka bärs, puffa och bli höga. Istället valde han en helt annan kanal för sina känslor. Han var på en helt annan level. Jag kan inte ens få in den våglängden. Vem har drogat sönder mitt känsloliv när jag inte såg på?
Kvällarna på Maoatjé blir fler, men när klockan är runt o3 börjar alla se sig om efter nattsällskap. Och det handlar inte om att dricka whiskey och spela poker. Jag pallar inte. Min girl homie P. pallar inte hon heller. Vi drar hem. Nattbussen och flera timmar senare. Min och P’s egen efterfest med DVD maraton, cherry coke & choklad.
Och de sista flaskorna bärs.